Web 2.0, varför ska jag dela med mig?

Så är jag framme vid min första officiella reflektion angående Web 2.0.

Varande en "normalanvändare" tycker jag att konceptet Web 2.0 är oerhört intressant. Just möjligheten att interagera, påverka och skriva av sig, rakt ut och dessutom få respons, det är häftigt! Jag twittrar, bloggar och facebookar. Jag läser twittrar, bloggar och facebook-kommentarer. Och det tar tiiiiiiiid! För att inte tala om när jag ska ut och resa eller handla en enkel pryl. Tack ändå, någon, för att ni gjort det möjligt att ta del av andras erfarenheter som komplement till ren och skär reklamlögn!

Jag hör ibland mig själv försvara framför allt Facebook med saker som att det är lättare att hålla kontakt, fikarumskontakt som jag kallar det. Fast samtidigt undrar jag hur mitt liv tett sig om jag inte lagt ner så mycket tid framför datorn. Det är ju bara så spännande, man leds vidare ut i cyberrymden, en sida ger en annan, intresset fångas av någon länk och så är man åter som uppslukad i ett par timmar. Fast det är ju sådan jag är, även när jag skriver fladdrar jag lätt i väg- som nu, ett seriöst, "vetenskapligt" inlägg blir en personlig fundering och ett sidospår uppstår.

Det är framförallt två saker som jag funnit intressanta när jag läst kurslitteraturen (Burrows:Blogs, wikis MySpace and more,Everything you want to know about web 2.0 but are afraid to ask; Allen, J.P. Knowledge‐Sharing Successes in Web 2.0 Communities. ;Giger, P: Constructing the web 2.0 concept. ;OECD Web 2.0, Wikis and Social Networking. )

Det ena handlar om frågeställningen Varför skulle jag vilja dela med mig av min kunskap? Det andra om upphovsrättslagen. Det är två frågor som hänger ihop, men upphovsrättslagen lämnar jag för tillfället. Mathias Klang, forskare vid IT universitetet Göteborg, berör dock frågan på ett intressant sätt här http://techrisk.se/?p=1456

Why would I share? är intressant ur flera aspekter. Dels för att det är ett ganska nytt sätt att tänka, dels för de konsekvenser frågeställningen ger. Vad driver människor att dela med sig av sin kunskap? Viljan att bli sedda, erkända? Behov av att sticka ut hakan, röra om i grytan? Möjligheten att om jag delger någon min kunskap kanske någon annan delger mig sin och tillsammans kan vi komma vidare i utvecklingen? Eller är det så att bara pengar kan få mig att släppa min kunskap, vad är då priset för kunskap? När väl prislappen är satt och kunskapen är ute så är den ju inte min längre, eller?

Svaret är nog olika för olika människor och det gäller att jag som kunskapskonsument (finns det ordet?) är vaken när jag letar fakta. Enligt Allen visade det ju sig att farhågorna att ingen eller få skulle vilja dela med sig av sin kunskap var överdrivna. Problemet blev ju snarare att väldigt många matar webben med information och det är svårt att få grepp om vad som är sant och inte. Vem har skrivit det jag läser? I vilket syfte har han eller hon spridit det? Kan jag verifiera källan/eller källgranskaren?

Det behövs en medvetenhet hos allmänheten som jag ibland saknar. I en helt ovetenskaplig undersökning visade det sig att en tredjedel av de tillfrågade trodde att Wikipedia var ett förlag som tillverkade uppslagsverk på egen hand, på webben. De hade ingen aning om att vem som helst kan vara med och lägga till och ändra information. Inget ont i detta, men vad blir konsekvenserna om man inte förstår riskerna att svälja allt som finns att läsa på internet bara loggan är den rätta?

Funderingar till morgonkaffet

Jag har väl inte på riktigt kommit igång med bloggandet kring mina studier, kanske för att studerandet i sig tar tid och när jag väl är klar med det har jag ingen lust att fortsätta genom at dessutom blogga om det. Lyckades missa en deadline för en inlämningsuppgift i fredags, förmodligen för att jag läser för många kurser och har svårt att hålla ordning på alla inlämningstider. Skärpning!

Det jag vill blogga om idag är snarare andras bloggande och deras påverkan på mig. Jag har några "favoritbloggar" som jag återvänder till med ojämna mellanrum bara för att jag vet att jag kommer bli irriterad och lite provocerad. Hur korkat är inte det? Imorse var jag inne på den jag stör mig på mest, tillhörande en kvinna i min egen ålder som inte bott i Sverige sedan hon var tonåring men som ändå anser sig veta exakt hur det går till här hemma. Nästan varje gång som jag läser hennes inlägg vill jag skriva kommentarer och tala om hur inbilsk och självgod hon verkar vara. Naturligtvis skulle jag aldrig göra det eftersom det ju faktiskt inte spelar någon som helst roll och dessutom är det ju hennes blogg och hon får skriva precis vad hon vill. Jag kan ju välja att låta bli att läsa, det är som att klaga på dåliga tv-program: det är ju faktiskt bara att stänga av!

Men samtidigt så funderar jag lite över fenomenet.

Läste idag i GP om barn och ungdomar som mobbas på nätet. Det var tyvärr väldigt många som fått kränkande sms eller elaka kommentarer på olika sociala sajter. Ofta anonyma inlägg eller semianonyma, dvs man kunde räkna ut vilken lektion man haft tillsammans men utan att veta exakt vem det var som skrivit inlägget. Läbbigt!

Det är så enkelt att slänga ur sig någon kommentar och många tänker inte på konsekvenserna eller på att t e x ironi är jättesvårt i det skrivna ordet. En psykolog som forskar i ämnet uttalade sig och hennes budskap var bl a att man inte kan hindra ens barn från att vara med i t e x Facebook, det vore detsamma som att säga att de inte får vara med på rasterna. Här kommer väl föräldraansvaret in, när barnen är små är vuxennärvaron stor. Vi lär dem hur de ska vara mot varandra, tillrättavisar dem när de säger dumma saker och försöker lära dem hur de ska uppföra sig i största allmänhet. Jag anser att det är lika viktigt när de börjar använda internet. Vi vuxna måste ta oss tid! Genom att vara med när barnen sitter vid datorn kan vi på ett enklare sätt visa på faror och hjälpa dem att förstå hur man bör uppföra sig även i den här världen. Ha inte datorer med internetuppkoppling på barnens rum, låt datorn stå centralt placerad i hemmet. Det handlar inte om att spionera på barnen utan om att ta ansvar. Vi måste som vuxna vara beredda på att lära oss och hänga med i utvecklingen.

För att koppla detta till min irritation över vissa personers bloggar så kan man ju fråga sig ett par saker. 1) varför har man en blogg där man lämnar ut sina tankar och funderingar om man inte vill väcka till diskussion? Varför skriver jag t e x det här? 2) Det är kanske just det med det svåra att skriva nyanserat, att inte låta det bli personpåhopp som gör att jag låter bli att kommentera på vissa bloggar. Det vore på ett sätt väldigt kul att diskutera människosyn etc men risken är alltför stor att det blir något negativt om jag skriver i uppretat tillstånd och det är just det jag måste föra vidare till mina barn när den dagen kommer. "Tänk efter en, två och tre gånger innan ni skriver något. Hur kommer det att uppfattas av den som läser det och finns det någon risk för misstolkning?"

Tillägg till påtåren:

Hittade följande länk i materialet till en annan IT-kurs. http://www.passagen.se/funktioner/hjalp/internet/internet_dok/netiquette.shtml

Webb 2.0, värld 2.0

Det är bara att acceptera, jag är gammal! Jag insåg just när jag satt och slösurfade att en människa som på riktigt kommer ihåg/hade bakelittelefon, ABC80 och NMT inte har en susning om vilken världsuppfattning döttrarna födda på 2000-talet har eller kommer att få. Jag tycker att jag hängt med hyfsat i utvecklingen, men jag inser just att jag alltid jämför och värderar nyheter utifrån min egen världsbild. Låt mig ta ett exempel; vi pratar ofta i vuxenvärlden om rädslan för att barnen sitter för mycket framför datorn och spelar spel. En dag för inte så längesedan ropade mina tjejer ihärdigt på mig för att jag skulle komma och titta på en sak. Jag leddes med förbundna ögon fram till gästrumsdörren och sedan, tada- titta mamma, vi har gjort ett spelrum! På golvet låg spel utspridda och flickorna visade med stor entusiasm hur man kunde gå mellan de olika spelen, att man kunde växla mellan spel och pussel och plötsligt gick det upp för mig- de hade skapat ett virtuellt spelrum i verkligheten. Jag klev in i Bolibompas spelsida!

Det jag hittade idag var SSWC, Sweden Social Web Camp. Verkade (för jag orkade inte riktigt sätta mig in i allt) som en campinghelg, på en ö, i en fårhage för hundratals ungdomar (?) där minsta gemensamma nämnare var att alla verkade twittra/blogga. Här träffades man IRL, med sessions, måltider och lägereldar i tre dagar och man hade t o m lägereldssånger. Brev från kolonien i 2010 års version innehöll iPhone, Mac och mail! Så hallå?? Vad är vi rädda för? Människan kommer aldrig sluta träffas, prata, lära, det är bara det att attributen skiljer. Ska försöka tänka på det de kommande åren när jag diskuterar med mina döttrar......

Mer hälsena, dvs OT

Kan numera kalla mig Hälsena nr90. Blev nämligen 90:e patienten i studien och lotten föll på operation. Opererades i onsdags morse, det var en märklig upplevelse. Fick lokalbedövning och lugnande och hade sedan trevligt (!) under en knapp timma liggandes på mage i operationssalen. Jättetrevlig personal, framför allt min fantastiska narkossköterska som höll mig på gott humör genom att småprata om ditt och datt. Nåväl, dagarna efter har varit ett helvete, har aldrig haft så ont och ingen medicin har hjälpt. Nu börjar smärtan lätta och förhoppningsvis kommer jag kunna koncentrera mig på lite studier nästa vecka.

Aaaaggghhhhh, igen men av andra orsaker

Så var det konstaterat, fyrtio-åringar ska inte börja spela tennis. Lyckades slita av hälsenan idag och sitter nu med benet gipsat i högläge. Imorgon ska de ta beslut om det blir operation eller enbart gips, det pågår visst en studie om vilket som är bäst. Känns sådär att vara försökskanin....

Nåväl, kommer väl ha gott om tid att plugga ett tag nu åtminstone så länge som sjukskrivningen pågår. Om jag får ro nog att läsa vill säga.....

Aaaaggghhhhh,

nu blir jag galen på riktigt! Skulle försöka följa några kursares bloggar, men lyckades inte göra det utan att visa hela mitt namn (vilket jag tycker är onödigt även om jag naturligtvis inte är anonym för kursen). Fipplade runt ett antal gånger (förlåt Elin) och fick till sist sluta följa för att få bort aktivitetsloggen.

Det är det här jag anser vara det "farligaste" med internet, det finns så många olika vägar att ge ut information vare sig man vill eller ej. Även om man tror att man lagt in sekretess så sipprar det ändå ut saker där man minst anar det.

Pagale, dvs tokig

Så, nu har även jag fått igång en blogg. Att den fick heta just Pagale som är hindi och betyder tokig, galen, beror på att jag känner att hela det här projektet nog är ett tecken på att jag är en anings galen. Eller kommer att bli..... Jobbar heltid, har två barn och en hund och ska försöka kombinera det med träning och heltidsstudier, låter lite galet eller hur? Nåväl, för dem som känner mig är det inget ovanligt, jag gillar att ha fullt upp så vi får väl se hur det går helt enkelt.

Just idag ligger jag nerbäddad pga en dunderförkylning så därför passade det bra att skapa bloggkonto och titta igenom studieplaner. Nu ska jag försöka slutföra min första läslogg för min kurs i pedagogik, roligare saker än så kommer jag nog inte att skriva om men ni får väl hålla ut så länge kursen kräver det.